French Academic Painter, 1804-1868,French painter, illustrator and writer. His early training was as a theatrical scene painter and a designer of lithographic illustrations. In Bordeaux he studied with Pierre Lacour (ii) (1778-1859) and worked with Thomas Olivier (1772-1839), chief scene designer at the Grand-Thetre. He subsequently studied in Paris in the studio of the landscape and history painter Julien-Michel Gue (1789-1843) and worked for the decorators of the Thetre Italien.   Related Paintings of Adrien Dauzats :. | Le Passage de Portes de fer en Algerie | View of Damanhur during the Flooding of the Nile | Le Passage de Portes de fer en Algerie | Mosque of Al Azhar in Cairo | Passing Throught hte Iron Gates |
Related Artists:
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Joseph-Siffred Duplessis
(22 September 1725 - 1 April 1802) was a French painter, known for the clarity and immediacy of his portraits. He was born in Carpentras, near Avignon, into a family with an artistic bent and received his first training from his father, a surgeon and talented amateur, then with Joseph-Gabriel Imbert (1666-1749), who had been a pupil of Charles Le Brun. From 1744-47 or later he worked in Rome, in the atelier of Pierre Subleyras, who was also from the south of France, who died in 1749. In Italy Duplessis became fast friends with Joseph Vernet, another Occitan. He returned to Carpentras, spent a brief time in Lyon then arrived about 1752 in Paris, where he was accepted into the Academie de Saint-Luc and exhibited some portraits, which were now his specialty, in 1764, but did not achieve much notice until his exhibition of ten paintings at the Paris salon of 1769, very well received and selected for special notice by Denis Diderot; the Academie de peinture et de sculpture accepted him in the category of portraitist, considered a lesser category at the time. He continued to exhibit at the Paris salons, both finished paintings and sketches, until 1791, and once more, in 1801. His portrait of the Dauphine in 1771 and his appointment as a peintre du Roi assured his success: most of his surviving portraits date from the 1770s and 1780s. He received privileged lodgings in the Galeries du Louvre. In the Revolution, he withdrew to safe obscurity at Carpentras during the Reign of Terror. Afterwards, from 1796, he served as curator at the newly-founded museum formed at Versaillles, so recently emptied of its furnishings at the Revolutionary sales. His uncompromising self-portrait at this time of his life is at Versailles, where he died.
skagen museum